För drivmedel

Enligt uppgörelserna i Versailles 1919, d.v.s. efter första världskriget, var Weimarrepublikens (Tysklands) landstridskrafter Rikshären (Reichsheer) begränsad till en storlek på 100 000 man. Trots att de var förbjudna att ha större militära resurser, började de 1935 bygga upp, en för den tiden ultramodern och enorm krigsmakt med fordon, flygplan och fartyg och med radiokommunikation som taktisk och operativ grund. Krigsmakten var helt utformad för snabba och överraskande anfall. Operationerna kom att kallas för blixtkrig (Blitzkrieg).

Det var en minimal del av armén som inledningsvis var mekaniserad. När Polen anfölls den 1 september 1939 var huvuddelen av den tyska armén  anspannsförband med hästar och traditionellt kavalleri med hästar och infanteristerna cyklade. Stridsvagnarna, de hade var de motorsvaga Panzer I Ausf A och den något förbättrade Panzer I Ausf B. Båda varianterna var avsedd att användas vid utbildning. De var lätta fordon – 5800 kg –  med klen beväpning och dåligt skalskydd och knappats värda att kallas stridsvagnar i förhållande till de stridvagnsmonster som Panzer IV, Panther och Tiger som senare utvecklades. Efterhand som armén mekaniserades ökade också behovet av att hantera drivmedel på ett rationellt sätt.

För mekaniserade förband med stridsvagnar och bilar är distribution och hantering av drivmedel en avgörande faktor för förbandens snabbhet, kapacitet och uthållighet.

De trekantiga 20 liters bränsledunkarna, som tyskarna använde under första världskriget var inte lämpliga. Den var svår att stapla, hantera, och frakta. Något bättre måste snabbt fram.

Projektledaren

Den administrativa chefen för att ta fram de nya bränsledunkarna var Friedrich-Wilhelm ”Fritz” Holzhäuer. Han tillhörde pansartrupperna och blev befordrad till hauptmann (kapten), 1 februari 1935. Han blev i april 1935 överförd till pansartruppernas prov- och försöks-avdelning i Döberitz, 15 km väster om Berlin.  Den 6 oktober 1936 blir han utsedd till chef för 1 Kompaniet vid Prov- och försöks avdelningen för fordonsstridstrupper, dvs mekaniserade förband på svenska. När utprovningen av den nya bränsledunken skedde 1936 tillhörde hans kompani avdelningen Wa Prüf 6 (Waffenamt Prüfwesen 6, Abteilung Panzer- und Motorisierung, OKH).

Efter utvecklingen av bränsledunken arbetade han med utprovningen av prototyperna VK 45.01 (P) till den nya stridsvagnen Tiger. Han kan ses på bilder från 1941 – 42 vid utprovningen av bland annat de två prototyperna från P (Porsche).

Holzhäuer utnämndes till major i januari 1940, överstelöjtnant i mars 1942 och till överste i juni 1943. Efter en karriär inom pansartrupperna där han, både deltog i strider, blev allvarligt sårad och senare högt dekorerad, blev han i krigets slutskede, 20 april 1945, befordrad till generalmajor. Han avtjänade efter kriget två års internering i England.

På de bilder som finns av Fritz Holzhäuer har han nästan alltid pansartruppernas svarta fältuniform M34 i ylle, kängor och fältmössa i sommar- eller vinter- utförande.

På bilden har han vintermössa och bär även Ritterkreuz  des Eisernen Kreuzes (Järnkorsets riddartecken) som han tilldelades då han var major den 6 augusti 1941.

Mer att läsa om Fritz Holzhäuer finns här:

https://www.tracesofwar.com/persons/84953/Holzh%C3%A4uer-Fritz.htm

https://www.lexikon-der-wehrmacht.de/Personenregister/H/HolzhaeuerFriedrichWilhelm.htm

Projektgruppen

Projekttid: April 1935 till 8 juli 1937 då  dunken infördes.

Kapten Holzhäuer var 1935 helt ny på Wa Prüf 6 när han tilldelades uppgiften att leda arbetet med att ta fram en ny bensindunk. Ett uppdrag som hans officerskamrater troligen betraktad som en B- eller nybörjar-uppgift. De erfarna officerarna arbetade med utprovningen av stridsvagnar med hindertagning, vadning, marschhastighet, bränsleåtgång i olika miljöer, stridsteknik för motoriserade enheter, mm.

Ingen kunde ens fantisera om att dunken 85 år senare – i exakt det här utförandet – fortfarande skulle tillverkas, vara spridd över hela världen och för att vara godkänd för användning, vara provade enligt regler från ISO och senare även från UN (FN). UN beteckning på bränsledunken är UN3A1/X1.7/300- För förklaring av beteckningen se: Regler och UN

Personerna

Projektledare: Hauptmann Friedrich-Wilhelm ”Fritz” Holzhäuer (1902 – 1982) – Heereswaffenamt.

Major Paul Georg Max von Mühlenfels (1892 – 1958).
Chef för provningsavdelning 1 och fordonsutbildningen i Döberitz:

Ingenjör Vinzenz Grünvogel, (1905–1977) Schwelmer Eisenwerk Müller & Co.

Möjliga, men inte verifierade deltagare:

Hauptmann Hans Koelitz  – Heereswaffenamt.

Ingenjör Albert Russig – Heereswaffenamt.

Ingenjör Mühlberg – Ambi-Budd Presswerk, Berlin.

Första tillverkarna

Arméstaben, OKH, begärde under 1935/36 in förslag från två tyska företag på en ny bränsledunk. De frågade bl.a. karosstillverkaren Ambi-Budd Presswerk i Berlin, som var världens största företag på plåtpressning. De hade vid den här tiden 3000 anställda i Berlin.

De frågade även tillverkaren Müller & Co i Schwelm som tidigare hade tillverkat de trekantiga bensindunkarna som armen använde. Det är oklart om de två företagen, 1936 levererade en gemensam prototyp, eller ett antal exemplar från vardera företaget.

Müller & Co var ett företag i Tyskland, som under 1930-talet tillverkade påbyggnader till lastbilar för transport av drivmedel och andra vätskor. De hade även lång erfarenhet av tillverkning av kärl för vätskor som drivmedel, vatten, öl och vin.

Deras kompletta namn var Schwelmer Eisenwerk Müller & Co AG i Schwelm. Företaget fanns i Westfalen i den sydöstra delen av Ruhrområdet. De tog  1936 patent på den gaffellåsning av locket, som användes på den nya bränsledunken. Det var deras konstruktör och överingenjör  Vinzenz Grünvogel, som hade lämnat in patentet.

Gaffel- eller hävarms-låsningen brukar på engelska kallas camlock.

Armén i Tyskland märkte sin utrustning i början på 1930-talet med Heer (Hären= Armén) och senare, från 16 mars 1935 även med Wehrmacht (Försvarsmakten) om utrustningen även användes av de andra försvarsgrenarna, Kriegsmarine och Luftwaffe.

1 augusti 1936 beställde OKH en första serie på  5000 bränsledunkar från Müller & Co AG i Schwelm.  Efter mycket omfattande laboratorie- och fältprover godkändes dunken. Redan i september 1936 genomfördes omfattande provning med övertryck av dunkar från förserien. Den slutliga utformningen fick dunken 1937 av  Ambi-Budd Presswerk i Berlin. Den storskaliga produktionen av dunkar började 1937 hos både ABP och Müller.

Bränsledunken infördes genom Arméstabens allmänna meddelande: Allgemeinen Heeresmitteilung (AHM) Nr. 324  från 8 juli 1937.

På en ny beställning började Müller & Co i september 1938 tillverka s.k. 20 liters Wehrmacht Kanister. Under de efterföljande nio månader tillverkade de ca 580 000  dunkar. Priset per dunk var 8,50 RM (Reich mark). Totalt tillverkade de under krigsåren 2 miljoner dunkar.

Det var som mest över 20 företag och verkstäder, som samtidigt och med mycket hög arbetstakt tillverkade behållarna. Tillverkning skedde även från 1941 i annekterade länder som Österrike och Slovakien. Under perioden 1937 – 1945 tillverkades många miljoner dunkar för drivmedel och vatten.

Operativ användning

Dunkarna användes, som komplettering till det bränsle som fanns i fordonets standardtank. Under motormarsch byttes en tom dunk mot en full dunk vid bränsledepåer och tankningsplatser.

Beroende på fordonets drivmedelsåtgång och planerad körsträcka kunde det, på bilar och stridsfordon, finnas ett stort antal dunkar med både drivmedel och vatten.

Dokumenterad användning

Efterhand som bensindunkarna tilldelade förbanden började även bilder på dunkarna att finnas i tekniska anvisningar och beskrivningar för fordon.

En teknisk beskrivning är den som togs fram till VK 4501 (H) d.v.s. Tiger I från Henschel. Stridsfordonet kallades senare Panzerkampfwagen VI Ausführung H, med beteckning PzKpfw VI Ausf. H. Beskrivningen kallades Tiger-bibeln (Die Tigerfibel). Den hade beteckningen D 656/27.

I militära sammanhang var beskrivningen en pedagogisk revolution med foton, tecknade bilder, lättläst text ibland som ramsor eller verser, enkla minnesregler och den lättklädda och ibland nakna damen Elvira.

Här finns en PDF version av Die Tigerfibel: https://www.lexikon-der-wehrmacht.de/Waffen/Merkblatt/Die_Tigerfiebel_Handbuch_des_deutschen_Tiger_Panzers_.pdf

På ett enkelt sätt beskriva förbrukningen av drivmedel användes en bild. För att köra de 140 km på vägen från Magdeburg till Berlin gick det åt 530 liter bensin vilket motsvarade 3 fat eller 27 bränsledunkar. Tiger I bränsleförbrukning, vid vägtransport, var 37,3 liter per 10 km. I terräng 62,3 liter per 10 km.

Konstruktion och funktion

Dunken består av två formpressade plåtdelar av stålplåt med runda hörn och inpressade förstyvningar. Den första generationen dunkar hade pressningen som ett X på båda sidorna och senare generation även en rektangulär 90 x 110 mm inpressning i mitten på krysset.

Genom de två plåtdelarnas form är den sammanfogande svetsning infälld och skyddad vid uppställning och transport. Pipen, som är fastsvetsad på den ena av halvorna har en kant, som gör att behållaren kan användas utan tratt eller förlängningspip. Locket öppnas och stängs med en ledbar hävarmsgaffel och är tätad med en gummipackning.

 

När dunken är fylld finns en kavitet (luftficka) ovanför vätskeytan som är till för att utjämna plåthöljets formförändring och vätskans utvidgning och sammandragning vid temperaturförändring. Luftfickan i kombination med bränslets låga densitet gör att dunken flyter i vatten. Det inpressade X:et i plåten på sidorna, gör att dunken vid en tryckökning  upp till 5 atö kan volymutvidgas ca 6 liter utan att läcka.

Ett mindre rör som mynnar i pipens övre del leder till luftfickan och gör att behållaren tillförs luft då vätskan hälls ur. Röret till luftfickan, som gör att vätskan kan hällas ur utan ”klunkar” fanns inte i de först tillverkade dunkarna. Röret fanns senare som runt rör och även som ett ovalt rör beroende på tillverkare.

På de dunkar som levererades 1939 från Brose und Co Metallwerk – Max Brose und Co. Coburg finns märkning Heer, där det på  dunkar från andra tillverkare står Wehrmacht. Dunkarna saknar också den inpressade rektangeln (90 x 110 mm) på dunkens sidor, som infördes senare.  Dunkar från Brose und Co Metallwerk hade i det senare utförandet, med en rektangel på sidorna, även texten Wehrmacht.

Kring den lilla medeltida staden Bautzen i östra Tyskland  skedde det sista stora slaget vid östfronten i slutet på april 1945. Efter kriget hamnade staden i Östtyskland.

Industrikoder

Leverantörer till  Wehrmacht hade från 15 januari 1941 en industrikod bestående av tre gemena bokstäver, som de skulle använda som märkning på sina produkter. Det gällde inte bara tillverkare av bränsledunkar, utan gällde för alla tillverkare av krigsmateriel. Avsikten var att det skulle vara svårt för en fiende, att ta reda på var en produkt var tillverkad. Många leverantörer använde ändå, sitt vanliga firmamärke. Vissa leverantörer använde koden, andra inte. 1943 tog Max Brose und Co Metallwerk bort ortsnamnet Coburg i sitt firmamärke.

Här är några exempel på koder och tillverkare.

Logga	Tillverkare	Kod
ABP	Ambi-Budd Presswerk, Berlin-Johannisthal Ett parti dunkar som tillverkades under 1942 var även märkta med RP OST, för Reichs Post Ost. (Östra rikspost området/kontoret).	bbz
AUSTRIA	Austria Wien. Austria Vereinigte Emallierwerke, Lampen- und Metallwarenfabriken AG	N/a
CPS	Carl Engling und Söhne Maschinenfabrik Preß – und Stanzwerk Wormditt Ostpreussen	N/a
DWC	Dr. Ing. Boehme und Co Lüdenscheid, Werk Minden, Westfalen	dwc
EHA	Ernst Hecker AG Metall-und Lackierwarenfabrik Aue, Sachsen	ets
N/a	Enzesfelder Metallwerke AG, Wien Austria	N/a
N/a	Fischer Original – F & R Fischer AG. Blech- und Metallwarenfabrik in Göppingen	ebn
LAG	Lippert & Arnold Metallwarenfabrik, Grünhain, Sachsen	evu
N/a	Max Brose und Co Metallwerk, Coburg	Fhm
MNS	Metallindustrie GMBH Werk Neunkirchen Saar ou Menesar	auo
MIAG	Mühlenbau und Industrie AG, Braunschweig	N/a
triangel	Müller & Co Swelmer Eisenwerk, Swelm, Westfalen	fcx
nirona	NIRONA – Werke, Nier & Ehmer Beierfeld im Erzgebirge	gnx
sköld	Nowack Bautzen Rheinmetall-Borsig AG in Sömmerda	rhs
V&N	V & N, Vogel & Noot AG Hammerwerk Wartberg im Mürztal. Austria.	daq
SS	Sandrik Dolné Hámre, Slovakien	N/a
WKO	Wilhelm Karmann – Fahrzeugfabrik, Osnabrück	N/a
	Inte identifierade: das, CPS, LGA, prd, prz, skv och dunkar utan kod och logga.

Karakteristiska data

Benämning: Wehrmacht-Einheitskanister 20 liter (5,3 US Gallons)
Mått enligt vissa källor: 465 x 165 x 340 mm. Tolerans plus/minus 3 mm. Andra källor anger 468 x 165 x 345 mm . Tolerans  plus/minus 2 mm
Tomvikt: 4,1 – 4,4 kg beroende på plåttjocklek och målning
Vikt fylld: Med bensin ca 20 kg
Material: Formpressad och svetsad ca 1-2 mm tjock stålplåt
Bärhandtag: Tre parallella 170 mm långa handtag

Anmärkning: En av Europas största, och nu verksam, tillverkare av bränsledunkar anger att deras dunkar har måtten 470 x 165 x 345 mm.

Ytbehandling i Tyskland

Insidan

För att hindra rostangrepp hade dunkarna på insidan en skyddande beläggning av syntetharts, konstharts (Kunstharz). Skulle i dag kallas för akrylharts eller plast. Plasten gav även en viss tätning av eventuella mikro-hål i behållarens svetsar.

Utsidan – Grundfärg

För att hindra rostangrepp hade utsidan ett skyddande skikt av den röda färgen blymönja. Färgen bestod av en blandning av linolja och, blyoxid Pb₃O₄. Blymönja användes vid den här tiden även på fartygsskrov och broar och andra järnkonstruktioner utomhus. Färgen innehåller bly och är giftig.

Utsidan – Ytfärg

Den kraftigt röda nyansen som blymönjan gav, var olämplig att använda i en militär miljö då man vill uppträda dolt.

Färgerna på dunkarna var från början i mörka kulörer för att vara anpassade till de fordon som de skulle användas tillsammans med. När kriget senare bedrevs på geografiska platser utanför Centraleuropa så fick även dunkarna andra kulörer. På vintern målades dunkarna över med en slamfärg av kritpulver, som senare kunde tvättas bort.

Kulörerna som användes var till viss del anpassade till den tyska standarden för färger som infördes i Tyskland av RAL – Reichsausschuss für Lieferbedingungen genom ett beslut den 23 april 1925. Under 1927 kom kulörkartan ”RAL 840” med 40 kulörer. De hade tagits fram för att standardisera kulören på vägskyltar, statliga fordon som polisbilar, brandbilar, postbilar mm. År 1940 utökades kulörerna till ca 200 kulörer, det som i dag kallas RAL Classic. Kulörerna fick då också ett fyrsiffrigt nummer.

	De första dunkarna som tillverkades hade kulören RAL 6006 Feldgrau.
	RAL 7021 Schwarzgrau, Dunkelgrau, svartgrå kallades av soldaterna för ”negrillo”.
	RAL 7017 (7016?) Dunkelbraun, mörk brun, stridsvagns kulör.
	RAL 8000 Gelbbraun, gulbrun för Tyska afrikakåren (Deutsches Afrikakorps, DAK). I februari 1941 organiserades armékåren Deutsches Afrikakorps DAK, den tyska afrikakåren, med 15:e och 21: a pansardivisionerna och en motoriserad infanteridivision. Det uppstod nu ett behov av att ha dunkarna till DAK i en sand-liknande kulör. Fordon i DAK använde kulören RAL 8020 Gelbbraun från mars  1942 på delar av fordonet.
	RAL 7028 kallades inledningsvis under 1943 som ”Dunkelgelb nach Muster” (mörkgul enligt prov). Användes som grundfärg på stridsfordonen vid slaget om Kursk 5 till 16 juli 1943. Kallades även operation Citadel. RAL 7028 Från 9 augusti 1943, Dunkelgelb på de dunkar som levererades från Ambi-Budd Presswerk. RAL 7028 finns i ett flertal närliggande kulörer från 1941 till 1944 beroende på vilket företag som levererade färgen och vem som tillverkade dunken.

Mer information om RAL kulörerna finns här: https://en.wikipedia.org/wiki/RAL_colour_standard

Märkning

Plåtdunkarna som användes av den tyska krigsmakten under andra världskriget och som var avsedda att användas för bränsle hade den inpressade märkningen:

Kraftstoff 20 l
Feuergefährlich
Tillverkarens logo eller industrikod
Beställningsnummer (sats nummer) hos tillverkaren under året
Tillverkningsåret i siffror
Inledningsvis Heer, senare Wehrmacht, nertill på dunken

Under anfallet mot Sovjetunionen, så hade tyskarna stora problem att under vintern 1941 drifthålla stridsvagnarna. De fyra WX märkta dunkarna med vit konturrand innehåller troligen vinterbränsle. Vinterbränslet fanns både till dieselmotorer där dunken märktes med ett vitt W och för bensinmotorer med ett gult W.

Tyskarna använde i sina fordon ett frysskydd  i kylarvattnet – Kühl Wasser –  med namnet Glysantin Frostschutzmittel som tillverkades av det tyska kemikoncernen BASF – Badische Anilin- & Soda Fabrik.

Under  1943-1944 hade exempelvis tillverkaren bbz (Ambi-Budd) helt slopat den inpressade firmamärkningen på dunken sidor och den fanns nu endast på bärhandtagens framsida tillsammans med industrikoden.

Vattendunken

Dunkar för vatten hade den inpressade märkningen:

Wasser 20 l
Även ett påmålat vitt kors (ränder). Inte i pressningen!
Tillverkarens logo eller industrikod
Beställningsnummer (sats nummer) hos tillverkaren under året
Tillverkningsåret i siffror
Wehrmacht, nertill på dunken

Behållare avsedda enbart för vatten började tillverkas först under 1940.